Månad: juni 2018

I dag svetsade Lennart och Bengt på kaskadtanken som långsamt och säkert närmar sig sin fullbordan. Mats knackade rost på pannans aktergavel. En hel del rost togs bort, men det återstår fortfarande rost som tarvar att tas bort. Skam den som ger sig

I dag fick Sprängaren celebert besök av familjen Sjögren, som tidigare ägde fartyget, men som generöst donerade det till dess nuvarande ägare. Sture Sjögren står numera på bryggan på Sveparen som bogserar för fullt i bogserbåtarnas himmel, men familjens grand old lady Britt var med tillsammans med barn och barnbarn. Det var många minnen som dryftades i den härliga solen och friska vinden.

 

Det är inte bara i Sprängarens hjärta, maskinrummet, som det mödosamma arbetet med att återställa fartyget till originalskick sker. Även om det är ett nästintill komplett fartyg som vi arbetar med har tidens tand nött mer eller mindre hårt på samtliga utrymmen ombord. Detta gäller inte minst inredningen i de aktra hytter som när det begav sig huserade fartygets befäl.
Ouppvärmda, omväxlande torra och fuktiga miljöer är inte en träinrednings bästa vän. Lägg därtill de dagar ute på Beckholmen då Sprängaren på 1990-talet befann sig ohälsosamt lågt under(!) vattenytan så är det lätt att förstå varför en stor del av inredningen fram till nu har varit i ett mycket dåligt skick.
När arbetet med att renovera hytterna så smått påbörjades såg det vid en första anblick inte så farligt ut. Träfanér och möblernas limningar hade här och var släppt men det hela såg i alla fall komplett ut. Vid rivningen av den första hytten visade det sig tyvärr att läget var långt värre. Vad som framförallt har skadat inredningen är det som skedde då Sprängaren helt enkelt sjönk. Inte bara vatten utan också olja från maskinrummet stod vid det tillfället högt i samtliga utrymmen.
Med den skadade inredningen väl ute ur den första hytten inleddes det digra arbetet med att få bort oljerester och rost från både skott och durk. Väl framme vid både fett- och rostfria ytor återstod frågan om färgsättning. Att skotten skulle ha den lätt gräddvita kulören som alltid tycks förekomma i dessa sammanhang stod klart men durken? Den skogsgröna kulör som med all säkerhet kom till under Sprängarens tid som civil bogserare kunde uteslutas. Men vilken var den gängse kulören för durkar på ett örlogsfartyg vid den här tiden? Och vilken tid, fartyget är ursprungligen från 1917
men genomgick en omfattande ombyggnad 1952, och det är från detta år som inredningen härstammar. Att återgå till 1917 års utseende låter sig inte göras då det skulle innebära ett alltför stort arbete och beslut togs därför om att 1952 års utseende får gälla.
När man söker i arkiven går det mesta att finna kring våra örlogsfartyg när det gäller det rent tekniska. Frågor kring kulörval lämnar dessvärre en del att önska; ofta nämns det på en ritning med formuleringar som ”enligt gängse normer” eller metod. Återstår då att söka svaret hos andra fartyg från perioden 1940-50. I Karlskrona återfinns museifartyget HMS Bremön, byggd 1940 och i Göteborg jagaren HMS Småland, byggd just 1952. Färgbilder från båda dessa fartyg visar prov på en brun kulör på durkar – och så fick det bli även på Sprängaren.
I dagsläget är den första hytten, högbåtsmännens, nästan klar. Förutom målningen, där färgtillverkaren Engvall & Claesson AB frikostigt har hjälpt oss med linoljefärg, har arbetet handlat om renovering och nytillverkning av träinredningen. Betydligt mer än vad vi först trodde fick nytillverkas då tyvärr skicket på framförallt fanerade skivmaterial var alltför dåligt för att behålla.

 

Inredningen under nedmontering, ju mer som skruvades ned desto värre visade sig skicket vara.

 

Mycket fick nytillverkas, här är kojramen just klar.

 

Skotten och detaljer har fått ny linoljefärg, kojen är under återuppbyggnad och durken får till slut sin bruna kulör.

 

En nästan klar högbåtsmanshytt; en del inredningsdetaljer återstår ännu innan allt är återställt, bland annat den klädda dynan som dagtid gör underkojen till soffa.